Jävla skit alltså. Det är så enkelt när allt är enkelt; det flyter på och jag har energi. Sen bara, snabbt som ett ögonblink vänds det till något helt annat. År 2014 hade jag bestämt skulle vara året utan sjukdom! Jag ska vara noga med när jag äter (återhämtningsmål är a & o), att sova ordentligt, träna lagom etc... Jag har ju lärt mig att inte upprepa mina misstag! - eller... Förra veckan var jag inne i ett flow. Om du hade ringt och frågat: hur är det med dig och hur går det med träningen? Då hade jag svarat, att det går skitbra! Jag simmade bla. ett pass, alla 100 i serien gick under 1.30 fart, vilket är grymt för mig. Jag hade energi och var glad i allmänhet.
När det går sådär bra, så kommer det alltid en smygande känsla av oro hos mig, för livet har ju visat sig hittills att inte alltid vara på topp, och jag fullkomligen vantrivs när det goda mönstret bryts. Och nu hände det som inte ska hända, jag blev förkyld :( jag borde ha förstått att jag var i riskzonen, men när det är toppen så blir jag lätt blind; jag känner mig stark och glömmer tyvärr bort vissa grundläggande saker...
Förra veckan hade vi fältvanevecka med våra rekryter. I denna vecka 3 in i utbildningen så bryter ofta rekrytsjukan ut! Dvs många blir förkylda, även vi befäl. Jag hade tränat bra, haft en lite högre arbetsbelastning inför denna vecka då jag tentapluggat inför slutprovet på steg 1 i min utbildning till personlig tränare (jag blev godkänd:)). Jag hade tydligen någon skit i kroppen som jag inte kände av. Jag tog dessutom en massage, vilket var jättebra i sig, men den frisatte allt i kroppen... Dessutom tränade jag ett hårdare pass samma dag = Big No!
Jag blir så himla deppig när jag blir sjuk, jag vill träna men jag kan inte. Jag har ändå lite knep att ta till, jag åkte till stallet istället. Jag blir gladare och piggare av att vara ute i friska luften. Passade på att se en massa film oxå, vilket är nice.
Så egentligen är det inte så jobbigt att vara sjuk. Det jobbigaste är att börja träna igen, vilket jag gjorde idag. Mitt första simpass. Det kändes såå jobbigt! Jag var seg i armarna och det kändes som att jag var jättelångsam. Och jag hatar att känna såhär!!
Det kanske är bra att jag blir förbannad nu när jag sätter igång (och ja, jag vet att jag måste börja lugnt:/). Det är kanske en bra känsla så att man orkar ta sig framåt? Jag väljer väl att inbilla mig det iaf så att det blir snurr på livet igen.
Hoppas att ni håller er friska därute!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar